De nervösa störningarna är i detta sammanhang inte de enda fel som kan upptäckas. Ibland kan också organneuroser iakttas som psykoreaktiva överstimuleringar av vegetativ art. “Dessa psykosomatiska störningar torde förekomma mycket oftare i praktiken, än vad de faktiskt blir diagnostiserade.” (Brunner).
De viktigaste organstörningarna yttrar sig som störning av matsmältningsapparaten, blodcirkulationen, andningsapparaten och urin- och könsorganen.
Tidsfaktorn spelar härvidlag ofta en väsentlig roll; medan korta, psykiska belastningar bara leder till övergående funktionsstörningar, kan längre sådana leda till kroniskt insjuknande med organskador som kan konstateras genom en anatomisk undersökning.
Jag säger detta huvudsakligen till de människor, vars hundar alltid har en matt päls eller överhuvudtaget utgör en ledsam uppenbarelse. Många hundar har också redan fått diagnoser som felfunktion av bukspottkörteln, eksem, långsam sårläkning, brister i immunförsvaret, för tidig gråfärgning av pälsen, sträckningar och smärtor i muskler och leder och mycket annat av veterinären.
Dessa “hundälskare” ger då för det mesta ut en massa pengar för medicin, i stället för att “humanisera” sina utbildningsmetoder och möjliggöra ett liv som passar hunden. Jag själv begrep många hittills oklara sammanhang, när jag insåg detta faktum.
Också jag hade, när jag alltför mycket betonat driften i träningen, överbelastat hundar såpass, att de fick diagnosen felfunktion på bukspottkörteln av veterinären.
Idag anpassar jag försvarsdriftsträningen individuellt för varje skyddshund och tränar den sällan massivt. Jag tror att detta gör hundarna gott, för på så sätt undviker man både skadlig överbelastning och understimulering.
För att än en gång säga det klart och tydligt: påverkan genom tvång av figuranten och/eller hundföraren kopplat med försvarsbeteende utgör en extrem nervpåfrestning för hunden; något som redan förstört mången äregirig hundsportmänniskas hund.
Nästa sida