9. Aggressionsdriften – nyckelstimuli
Nyckelstimuli till kontrande aggressionsbeteende, d.v.s. till försvarsdrift, har jag utförligt redogjort för i föregående kapitel, även målen och andra orsaker som påverkar det.
Aktivt aggressionsbeteende är alltid aggression mellan individer, d.v.s. social aggression, och är uteslutande en följd av konkurrens, varvid konkurrensen kan gälla artfränder, framför allt sexualpartnern, förutom vissa platser eller föremål (bostadsområde, gömställen, parningsplats, föda o.s.v.).
Denna aggression aktiveras genom rivaler och konkurrenter och genom “asocialt” beteende eller ett beteende som inte är “just”. Målet för social aggression är att få konkurrenten att fly eller vika undan, att få honom att visa undvikande beteende och ibland också att skada eller döda honom.
Nu är det emellertid ingalunda så att aggressionen leder till ett ömsesidigt utrotande av arten; dess biologiska nytta kan inte betonas kraftigt nog.
I första hand säkras genom aggressionen att djur av samma art fördelar sig något så när jämnt över den yta som står till förfogande, och därigenom utnyttjar den optimalt.
Därutöver kan aggressionen sörja för att individer tvingas avvika, om den för området högsta möjliga populationstätheten skulle överskridas, innan brist på föda försvagar populationen som helhet.
Den kan därmed också understödja inflyttning till områden där arten hittills inte funnits. Genom att konkurrerande artfränder ser till att ha ett visst avstånd emellan sig, säkrar aggressionen förutsättningarna för fortplantningen – nog med plats till avkomman och gör det kanske också svårare för epidemiska sjukdomar att breda ut sig p.g.a. “uttunningen”.