6. Att styra försvarsbeteende och undvikande beteende

Avgörande för vilket beteende som kommer att dominera är självsäkerheten och intensiteten, både hos den som hotar och den som blir hotad.

Hos båda spelar många olika faktorer en roll; framför allt åldern på djuren. Många instinkter mognar nämligen först mellan första och andra levnadsåret, en del t.o.m. först under tredje året, som t.ex. försvarsdriften, skärpan, jakthundens ställande av bytet och hos en del hundar också revirskällandet och skyddsdriften.

Men även inflytande från omvärlden påverkar hunden, liksom erfarenheter. Etologin har konstaterat att en revirinnehavares försvarsberedskap avtar från revirets mitt och utåt, medan flyktberedskapen stiger i motsvarande grad. I centrum däremot är försvarsdriften såpass stor, att hunden håller stånd också mot mycket intensiva angrepp.

Därför är det heller inte konstigt att just de nervsvaga hundarna, som hemma känner sig hotade av minsta småsak och uppvisar ett aggressivt försvarsbeteende (den duktiga vakthunden), snarare är ängsliga i främmande omgivning och där visar ett undvikande beteende. Om de faktiskt skulle bli hotade, eller, bättre sagt, skulle känna sig hotade och inte kan fly, reagerar de med flykt framåt, precis som en typisk ångestbitare.

Också andra stimuli i omgivningen, som ett byte, en sexualpartner o.s.v., kan motivera hunden till ett starkare försvar i stället för ett undvikande; jag förklarade redan i början att försvarsbeteendet kan förekomma i olika funktionskretsar.

Den nervstarka hunden är alltid den mer självsäkra och den som kan belastas mer i försvarsdriften.

Redan små valpar testar varandra vem som bäst står emot hot, som för det mesta är psykiskt. De roar sig med att vilja ta en köttbit för varandra, och ve den som låter sig skrämmas i stället för att likgiltigt eller stridslystet – beroende på graden av hot – försvara sitt byte; den blir mycket snabbt till en “hackkyckling”.

Nästa sida