2. Försvarsdriften
I funktionskretsen som gäller sexualbeteendet kan det uppträda som bevakande av barn, husdjur eller valpar. Målet är uppnått när den hotande figuren visar ett undvikande beteende. Och slutligen kan det uppträda i de sociala relationerna. Här tjänar det till att befästa rangpositioner, att bevara revirprivilegier, att försvara sig mot främmande eller till självförsvar (ångestbett).
För försvarsdriften gäller varken den stimulanssspecifika eller den aktionsspecifika uttröttningen; den kan alltså alltid framkallas och måste därför vara en del av en skyddshunds kampbeteende. Försvarsbeteendet medför alltså användbara beteendemönster för skyddshundsutbildningen, som t.ex.att svara igen (motreaktion) vid hot eller vid fysiska eller psykiska belastningar.
I praktiken kan provokationen av försvaret se ut t.ex. på följande sätt: figuranten går emot hunden och hotar den, hunden visar också ett hotbeteende (morrar, skäller, biter), figuranten flyr och hunden har uppnått målet för försvarsdriften.
Tyvärr ser det bara sällan ut så här; för det mesta flyr hunden, när inte starkare intressen tvingar den till försvarsbeteende, t. ex. om den försvarar ett byte eller ett revir, eller när den är chanslös därför att den är uppbunden (ångestbett).
Här visar sig motsatsförhållandet mellan försvarsdrift och undvikande beteende: nyckelstimulansen för det undvikande beteendet är densamma som för försvarsbeteendet. Just i detta ligger den stora faran vid träningen av försvarsdriften.